logo

Vit Päls firar 10 år i år. Detta firar vi med att lägga ner. Nu ska det bli ordning på föräldraledigheter och andra drömmar som pockar att få mer plats. Kärleken till varandra och musiken är densamma. Men vi närmar oss en fas där vi kommer behöva kompromissa med tid och engagemang och då väljer vi hellre att sluta på topp. Tack för allt, Du som lyssnat och brytt dig!

Här följer en minnesruna där människorna bakom musiken svarar på frågorna: Hur de kom med i bandet, bästa minne och favoritlåt.

 

Carl Johan Lundgren (sång och diverse)

Hur kom jag med i Vit Päls
2004 köpte mamma och pappa en ny dator och jag cykla ut i Limhamn, lånade denne och öste ur mig. Någon gång ibland har man väl tur, tänkte jag. Hade ingen aning om hur någonting skulle göras. Vad ska man ha bas till? Och varför kan man inte bara ha trummor, eller varför inte bara bas? Så där höll jag på. Sedan blev jag glad, närmast rörd när folk ville vara med och spela. Första giget var på blekingska i Lund. Vi heter Vit Päls, sa jag utan att riktigt minnas varför. Men jag minns att alla tyckte namnet var dåligt. Det ger dåliga associationer, sa dem. Mycket har hänt sedan dess även om moroten som får vagnen att rulla är den samma – ”Skit i vad andra tycker så länge man gillar det själv”. I sinom tid blev vi till och med till ett riktigt band som lät magiskt. 1 + 1 blev liksom inte längre två i repan. Det kunde lika gärna bli 3 och då stod vi där förbluffade, titta på varandra och undra vad som hade hänt.

Bästa minne
Vi spelade i Göteborg ca 2006 som förband till Navid Modiri och gudarna. Det var fullsatt och vi var astaggade. Bara det att ingen var där för att se oss. Jag har personligen aldrig varit på, eller hört talas om en konsert där bandet ropat ”vill ni ha mer?” och publiken svarat ”Neeeej” med en röst.

När vi nästa dag skulle plocka in instrumenten i bilen märker vi att Jens trumpet var borta. Jens hade fått den som tonåring, gått trumpetgymnasium och gjort lumpen för att blåsa i detta instrument. Vi såg hur otroligt ledsen han var och samlade ihop oss till krismöte redan nästa dag på ölkafféet. Alla satt tysta och huvudena hängde runt bordet. Kan varit första och enda gången alla hållt käft på en och samma gång. Jag tyckte jag blev tvungen att säga något ”Jens, du köper en ny trumpet med enda kriteriet att den är bättre och dyrare än den förra”. Sedan gjorde vi en affisch där det stod ”Det man super bort kan man supa fram igen. Stödfest för Jens trumpet”. Vi fullkomligt tapetsera stan och jag tror varenda jävel var där. Minns känslan av hur alla ställde upp för varandra och rodde kanoten åt samma håll. Känslan av att vända något negativt till något storartad.

Bästa låt
När en låt är klar ägnar jag mig åt en ny utan att blicka tillbaka. Ingen låt är så bra som den man håller på med. När vi sedan spelar dem live återupptäcker jag dem och tänker ”amen vafan det här är ju genialt” Andra dagar hittar jag mest fel. Hur som. Just i dag säger jag Ägd. Tycker historien är väl berättad och bra arrangemang.

 

Siri af Burén (synth och klarinett)

Hur kom jag med i Vit Päls
Det var våren 2006 och jag var nydumpad när Calle plockade upp mig i nackskinnet och virade in mig i den vita pälsen. Det lät förskräckligt på den första spelningen men publiken bara log. Jag med min pretentiösa kulturkoftebakgrund kunde till en början inte riktigt få ihop ekvationen av oljud och kärlek men fattade snabbt att här, här ville jag bli kvar.

Bästa minne
Alla de gånger då gränsen mellan publik och band suddas ut. När publiken kan låtarna bättre än vi, när någon framför scenen sufflerar Calle när han glömt texten, fortsätter att sjunga refrängen på den sista låten när vi gått av scenen tills vi kommer in igen, eller helt enkelt är med och spontanspelar, som den lille mannen med en hel portfölj fylld av munspel.
Idiotierna före och efter spelningarna. Vem kommer på att leka elementrodeo under småtimmarna på ett vandrarhem i en liten pittoresk skånsk by?

Alla konstiga ställen vi sovit på. Alla turer med turnébussen (RIP). Alla ”snabba” pauser vid macken som blivit till hundra år för att nån ska dricka kaffe, en annan äta en korv, nån bläddra bland skivor eller smygläsa magasin, ta en långkörare på toa, bara köpa en sak till eller kedjeröka.

Alla gånger då det har varit tungt att gå till repet men så lätt att susa därifrån eftersom alla är så fina och alla förstår och i arbetet att göra musik ihop kan sorger byggas bort och glädje in. Detta fantastiska band.

Bästa låten
Varje låt har sin egen tid. Älskar dig så mycket jag kan var bäst när rosa biltutor var ett måste, Wu Tang Clan när vi kände oss som the real group, och Roger Moore för att alla som ville fick klättra upp på scenen och spela med oss, Odysseus när vi hade dubbla basar, och så Livet är underbart för den briljanta texten och känslan när alla i hela salen unisont skriker hipsterfuck och tillsammans simulerar en spark mot varenda jävla brustna relation i världshistorien.

 

Hannes Bylund (gitarr)

Hur kom jag med i Vit Päls
Jag träffade Calle och Vit Päls första gången sommaren 2005 då vi var på gemensam turné i Stockholm och Uppsala. På V-dala nation gjorde jag ett kort inhopp i kören på låten Same time but next year. Turnén, människorna och stämningen i bandet lämnade definitivt mersmak för musikscenen i Malmö och jag flyttade dit kort därefter. Några månader senare blev jag uppringd av Calle som frågade om jag hade lust att komma till repan och lira bas med honom och Barry (bandets dåvarande trummis). Några dagar senare spelade vi på Mejeriet i Lund inför en skara tappra ungdomar med randiga tröjor. Det lät bra och ”the rest is history”, som man brukar säga.

Bästa minne
Otaliga är de tillfällen som mina vänner i VP har fått mig att skratta, förundras och inspireras. Att bara välja ett är ett till synes omöjligt uppdrag. Men med kniven mot strupen så får det väl bli vår första spelning på Stationshuset i Röstånga. Detta var på den tiden då det i slutet av varje spelning (eller mitten) var fler individer på scen än i publiken. Fans som slog i claves, hamrade på en tamburin eller gormade rakt in i random mikrofon. Alltid lika hysteriskt kul. Bilder tagna under denna kväll vittnar om glada ansikten, god mat, ”fri” bar, Evel Knievel samt pälsade moonboots.

Bästa låt
Jag har alltid varit svag för Nya Hav. Vi har aldrig spelat den live men förutom bra text och musik tycker jag att den på ett träffsäkert sätt förmedlar känslan av hur det är att spela i Vit Päls; roligt och lekfullt men alltid med en ambitiös och allvarsam underton. Den här gången är det lite sorgligt att behöva säga det men ”det är dags för Vit Päls att skåda nya hav”.
Bästa låtar live är Sikk Fukk och Kärleken bryr sig inte, dessa behöver ingen närmare introduktion.

 

Ola Johansson (Bas)

Hur kom jag med i Vit Päls
Jag började traktera basen i orkestern vintern 2014 i samband med att Klas ville ta ledigt.

Bästa minne
Jag minns ett inhopp på synth jag gjorde i Vit Päls någon gång för länge sedan, kan det ha varit sommaren 2005? Det skulle i alla fall spelas någonstans i Småland. Två kvinnor hade arrangerat en popfestival på sina föräldrars gård mitt ute i skogen. Vi hade alla fjädrar i pannan när vi spelade vilket kändes festligt. Att sedan sova i en lada tillsammans med alla andra snarkande festivalbesökare samt alla smålands flugor kändes lite som en scen ur filmen Raskens. Lars i Billy The Vision spelade några fantastiska låtar i gröngräset till frukosten på morgonen efter och sedan åkte vi alla med bilen och badade. Det kan vara så att ungefär hälften av detta är påhittat i efterhand men det är i alla fall så jag minns det.

Bästa låt
Middag framför tv:n är min favorit. Go svängig låt och vem vill inte ta tv-middag framför att gå ut på en fredagskväll?

 

Sofia Westerlund (piano)

Hur kom jag med i Vit Päls
Började med lite trevligt tjat från Calle (kanske 06/07) att jag skulle vara med. Var först lite motvillig p.g.a. att min dåvarande pojkvän var med i bandet. Men…när kören en gång föll ifrån, alla samtidigt, så övertalades jag att hoppa in i deras ställe. Det var en spelning i Halmstad och jag fick lära mig alla låtarna från en bilstereo på väg upp till stället. Innan spelningen fick jag tejpa en stylophone på Barrys handled med gaffatejp, och när jag stod i ett halvrosa sol-dis och tryckte på en biltuta i en mikrofon förstod jag att jag var tvungen att vara med. Det var ju super fedt!

Bästa minne
Helt omöjligt att säga/minnas allt. Att vara med i Pälsen är som att vara med i en Dalitavla på ûbercrack. ALLT är bananas.
Oki, internlista 4 u guys: ”Its a silly game, really”, ”Boys will be boys”, haffa guran med tyst tysk, skittet på Värmlands? nation, klassisk bensintankning där bandmedlemmar sprids för vinden, Johannes tar Fredriks körkort på sköj, Lewis CK på bilstereon, bubbelpoolbilden i Eskilstuna, osv, osv…

Bästa liveminne
Popaganda 2010, första stora Strandspelningen, Södra bar (Kägelbanan stora scen) och Debaser Medis 2014.
Vinnaren är dock: Sommarkväll, förband till Vampire Weekend med champangebalkong och soluppgång över Stockholm och Jens och Hannes som gör chickendance åt vår nya bokare på Luger.

Bästa låt
Olika beroende på humör, men ”Livet är underbart ” älskar jag på en rad olika sätt. Dels för att den är rolig att spela, gåshudseffekten som den fortfarande har på mig, publikens allsång, arret, texten – den är fulländad.
Gammal låtfavvis: ”Älskar dig så mycket jag kan”, tillsammans med biltutorna, har en alldeles speciell plats i mitt hjärta.
Bubblare: Venedig T-shirt.

 

Johannes Dontsios (trummor)

Hur jag kom med
En sommardag 2007 ringde Calle o undra om jag kunde spela lite trummor i ett band. Jag fick bara använda en virveltrumma och vispar. Vi repa in 5 låtar en i ett kök sen var det gig i Göteborg. Jag förhandlade fram att få använda även en liggande golvpuka som bastrumma. På soundcheck fick jag lära mig några låtar till och sen var det konsert. Det var skitkul och har varit så sen dess. Inför varje nytt gig fintade jag in en ny trumma och till slut blev det helt trumset:)

Bästa minne
Många riktigt goa minnen med asgarv i olika sammanhang. En grej jag aldrig glömmer är en känslan jag fick under ett gig i Oslo. Det var galen energi på scen och i publiken så musiken vi spela kändes in i benmärgen. Det kittlade i kroppen på ett bubblande sätt. Mäktigt.

Bästa låt
Lösa boliner. En enkel, skön o cool känsla i låten, särskilt i bas-solot. Den slår allt.

 

Jens Löfkvist (trumpet)

Hur kom jag me
Jag träffade Calle på en uteservering i Malmö sommaren 2006 och kommer ihåg att vi hade en dispyt huruvida Wedding Crashers var en bra eller en dålig film. Jag tyckte den var kass men Calle tyckte att den filmen hade allt. Ha ha ha. Vet fortfarande inte om han bara drev med mig. Senare på kvällen kom det fram att jag kunde spela trumpet och Calle insisterade att jag skulle komma på Vit Päls genrep följande kväll inför en spelning på Malmöfestivalen kvällen därpå. Efter att ha passerat grindarna till en verkstad på en gård med bilvrak placerade överallt kom jag fram till replokalen med två våningar som var helt fylld till bredden med folk. Det liknade mer en fest än ett genrep. Jag hade inte rört trumpeten på typ två år men jag hade så otroligt kul på repet. Vet inte hur jag ska beskriva det men jag upplevde det som att det inte fanns några gränser eller mallar i vad man kunde göra och inte kunde göra med musiken. Det var oerhört befriande att både lyssna på och att spela i ett sådant band. Efter spelningen på Malmöfestivalen blev jag erbjuden en fast plats i bandet.

Bästa minne
Bästa musikupplevelserna är så många men det var något magiskt i lokalen under konserterna på både Kägelbanan i Stockholm 2012 samt Debaser Medis 2014. Ett annat minne jag måste nämna är när undertecknad, genom att låta som en höna, hetsade Hannes att köra turnébussen mot enkelriktat i Stockholm City. Jag kommer också alltid minnas kön som ringlade sig ända bort till Coop vid vårt första gig på Debaser Malmö samt när Hannes på ett hotell i Eskilstuna blev så uppspelt över att vi skulle spela rundpingis att han sprang rakt in i en spegel i tron om att det var en dörröppning.

Bästa låt
Jag tycker att Sov hos mig i natt är fantastisk låt där musik, text och video smälter samman med varandra. Live så är det sjukt kul att spela Elakt spel, Varje dag och Ägd. En annan sång som har etsat sig fast är Leva blott för konsten där texten går: Jag måste alltid ha ett jobb, vill alltid vara social och därför brinner så mitt ljus på samma gång från två håll. Och jag har inte tid, med någon kärlek i mitt liv, yet so it seems.

 

Klas (Bas) Sjöberg (bas till och med 2013)

Hur kom jag med i Vit Päls
Jag såg Vit Päls på skivbutiken Rundgångs julfest. Jag hade hört musiken innan men poletten trillade ner när jag såg det live. Calle stog i sockarna och sket i att använda micken, det var ändå så litet rum. Det var som ett Jonathan Richmangig tänkte jag. Efter det var jag ett fan och gick på alla gig. Detta var typ 2006 och det fanns en stor undergroundscen eller vad man ska kalla det i malmö. Folk som spelade popmusik i olika former och i varandras band. En dag ringde Calle och undrade om jag kunde tänka mig att köra Vit Päls turnebuss upp till Göteborg för de skulle vara med i Frank i P3, sen skulle det vara ett gig på kvällen för att finansiera resan. Jo, det kunde jag. Sen fick jag veta att imorrn är det rep. Efter det blev jag basist i Vit Päls och Calle trummis i mitt band.

Bästa minne
Att vara med i Vit Päls är som att vara på klassresa med bara de roligaste i klassen. Föräldrafritt! Så det är kul nästan jämnt. Framför allt på turneerna.
Jag minns en spelning på Stationshuset i Röstånga. Röstånga är en liten by men med ett rikt kulturliv. Så när det kommer band från storstan då kommer alla. Barn hoppade upp och ner på borden och en 50+are med skinnväst och bar överkropp dansade styrdans. Stället var knökfullt. Efter spelningen var det dj och fest och alla dansade sig svettiga, plötsligt står det någon med Einsteinmask och Evil Kenieveldress på dansgolvet. Ingen fattade vem det var, sen visade det sig att det var Fredrik och hela stället upptäckte kostymförrådet och i åratal efteråt kunde man hitta baskrar och peruker i turnebussen.

Bästa låt
”Vad vill du ha min vän” gillar jag. Jag är all in it for the lyrics och denna tycker jag verkligen har det där som ger gåshud. Låten beskriver ett uppbrott och huvudpersonens konflikträdsla. Tycker framför allt om textraden: Jag var inte förmögen till att lösa nåt / allt jag gjorde var att laga mat / Jag bara stod där i mitt förkläde mens det rämna.

Och refrängen beskriver när kärleken är slut. Då spelar det ingen roll vad man erbjuder, ingenting duger. Den är fin tycker jag.

Sen är jag väldigt nöjd med sista plattan, den var verkligen en group effort, bandet bidrog väldigt mycket och vi kämpade ihop med låtarna. Speciellt ”Bättre hemma”, den tycker jag fick en lätthet som klär den. Den var lätt att spela in i studion med, den var knappt klar när vi spelade in den, den bara flödade fram.